Just nu är jag konstig period. Jag är glad över att jag kommit igång med träningen och att våren är påväg. Men samtidigt är det tungt också. I skolan har vi den senaste tiden fått mycket övningsuppgifter och jobbat självständigt - något som jag tycker är mycket svårt. Därför har det käns som att jag inte kunnat åka hem men uppgifterna har inte dykt upp när jag hoppats och det har förstört min planering (jag är ju en planeringsmänniska ut i fingerspetsarna). Det är jobbigt att inte kunan få hjälp när man behöver det och trots denna frihet känner jag mig instängd. Jag flyttade till skolan, till en ny stad för att kunna få hjälp och fokusera - inte för att läsa på distans.

 

Jag ni hör säkert min irriterade underton. Det beror också mycket på att jag saknar alla där hemma. Jag hade planerat att åka hem i helgen men ville inte bli smittad av deras förkylningar pågrund av att jag kommit igång med träningen men jag kan inte bestämma om det var värt det. Samtidigt är jag så trött på mig själv som bara velar och är lat samtidigt som jag är stressad. Går det ihop sig?

 

Det är inte bara Niclas och familjen jag saknar utan mormor och farmor och jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte hälsar på dem ännu oftare än jag gör. Ibland har jag tråkigt och ibland vet jag inte hur jag ska räcka till. Går det ihop sig?

 

 

// En frustrerad Elaine