Jag höll på att skiva några nyårslöften, men så kom jag på att detta är vad jag inte borde göra. Att alltså inte sätta presentationskrav på mig själv. Jag vill inte självdiagnotisera mig själv men jag har länge skojat om att jag lider av presentationsångest men nu inser jag att det antagligen är så. Jag ser allt i svart och vitt (kan inte prestera "lagom") och undrat vad det är för fel på mig hela hösten. Men et är antagligen därför som jag har känt mig nedstämd, deprimerad och utmattad hela hösten och året. Men det här är något som har pågått i flera år. När jag ar läst på om det är det oftast för sent när man inser det och verkligen känner symtomen. Där är jag nu och det påverkar mitt liv, delvis för jag har presentationsångest över livet i sig. Men också för att det påverkar alla mina relationer och min hälsa. Att säga att jag ska börja träna är en enorm "ångest" i sig, men jag vet att jag skulle behöva bli bättre på det. Därför handlar mitt nyårslöfte generellt om att börja ta tag i det här och jobba på mig själv. 

 

Det finns mycket historia som jag tror har gjort att jag mår så här (observera: detta är mina egna reflektioner, jag är inte tillräcklig påläst inom psykologi). Men jag är fast och kan inte gå vidare. Jag kan ha hamnat här för att jag känner mig  fortfarande sårad för saker som inträffade mellan mig och mina gamla kompisar för 1 - 10 år sedan . Jag har ständigt känt mig sårad/missförstådd/oförstådd och denna känsla påverka mig i dag.  Jag har väldigt svårt att lita på folk pågrund av det. Men jag måste gå vidare med mitt liv och acceptera att alla inte tycker om och att jag inte kan göra allt rätt och perfekt. Det är enda sättet som jag kan börja må bättre på.